Att välja

När man sitter med känslan av otillräcklighet när man tänker på en annan människa, när det skaver efter man setts, för att man förväntas vara en bild den andra skapat. Är det inte dags att dra i bromsen då?

Är det så att vi letar efter samhörighet i fel sammanhang?

Jag tror på det som är enkelt. Det som gör en glad länge efter ett möte. Djupa samtal. Det som får humöret att lyfta av bara en ytterst liten tanke.

Jag tror oxå att en förutsättning för en sån relation är balans. Att man tar och ger lika mycket. Ibland är det värt att titta över sina relationer så att man inte tappat balansen. Ensidighet tar död på det mesta. Och vem vill tappa balansen?
____________________

When you sit with the feeling of inadequacy when you think of another human being, when you feel awkward after you have been together, because you are expected to act like an image the other has created. Isn't it time to pull the brakes then?

Is it that we are looking to belong in the wrong context?

I believe in what is simple. What makes one happy long after a meeting. Deep conversations. What makes your mood lift from just an extremely tiny thought.

I also believe that a prerequisite for such a relationship is balance. That you take and give the same amount. Sometimes it is worth looking over your relationships so that you have not lost your balance. One-sidedness kills most things. And who wants to lose balance?