Sidleds

Vem avgör vad som är rätt och vad som är fel? Finns det överhuvudtaget något sådant? Eller är det bara våra egna begränsningar som spelar oss ett spratt?

Jag vill tro det! För allt som är annorlunda ställer ju krav på att värdera det vi själva gör. Är det jag som är konstig om jag går sidleds utifrån någon annans perspektiv? Kan man överhuvudtaget bedöma det om man inte ser målet? Kan inte sidleds vara ett sätt att stanna upp och reflektera? Att ta ett steg åt sidan för att få perspektiv på det man gör? Eller för den delen inte gör.

Jag vill inte ha några begränsningar! Jag vill ha roligt! Jag vill tänka snälla tankar om mig själv och om andra! Och när jag verkligen landar i det blir problemen inte så stora och mina möjligheter växer. Helt plötsligt känner jag att sidleds är det nya rätta! Kanske inte konstigare än att jag har varit en krabba i ett tidigare liv, vem vet…
____________________

Who decides what is right and what is wrong? Is there such a thing at all? Or is it just our own limitations that play a prank on us?

I want to believe that that’s the case! For everything that is different, there are a demand to value what we ourselves do. Is it me who's weird if I walk sideways from someone else's perspective? Can you judge that at all if you do not see the goal? Can not sideways be a way to stop and reflect? Taking a step aside to gain perspective on what you do? Or for that part do not.

I do not want any restrictions! I want to have fun! I want to think kind thoughts about myself and about others! And when I really land in that, the problems do not seem so great and my opportunities grow. All of a sudden I feel that sideways is the new forward! Maybe that comes back to that I might have been a crab in a previous life, who knows…