Förundran

Jag förundras över känslorna våren skapar. Det naturliga är ju glädje, en förväntan om ljusare, varmare tider. Och naturen vaknar och visar sig i sin absoluta sprudlande skönhet.

Men nu finns det ju en annan sida på det här med våren. För mig skapar en känsla av sentimentalitet. En känsla av att jag inte hänger med. Kan det vackra göra ont? Är det det som händer när knoppar brister?

Eller är det så att naturen förnyas i cykler för att ständigt vara i rörelse. Att gå igenom dessa cykler kan förvisso vara smärtsamt, men så nödvändigt.

Vad kan vi då lära av naturen? Kanske att alltid vara i någon form av rörelse. Att förändring inte behöver vara något skräckinjagande ovisst. Jag skall i alla fall börja med att verkligen ta in allt som är vackert just nu. Och man kan ju alltid förgylla det lite extra med en silverring eller så!
____________________

I owe at the emotions spring creates. The nature is joyful. It wakes up and shows itself in its absolute exuberant beauty.

But now there is another side to this with spring. For me, it creates a sense of sentimentality. A feeling that I do not keep up. Can beauty hurt? Is that what happens when buds burst?

Or is it that nature is renewed in cycles to be constantly in motion. Going through these cycles can certainly be painful, but so necessary.

What can we learn from nature then? Maybe to always be in some kind of movement. That change does not have to be a terrifyingly uncertain. In any case, I will start by really taking in everything that is beautiful right now. And you can always gild it a little extra with a silver ring or so!