Tillbaka till rötterna

Tillbaka till rötterna. För min del tillbringas julen i Bjärred där jag växt upp och den här sandmusslan har i ny skepnad kommit tillbaka till storebror sandmussla och kompis krabban som finns på precis den stranden orginalmusslan hittades på. Det ligger ju lite i tiden så här i juletid. Får mig att börja undra hur livet på stranden ter sig. Är den här sandmusslan igenkänd när han kommer tillbaka eller har dess transformation varit för stor? Lär de känna varan på riktigt utifrån vem de igentligen är, eller har de oxå masker på sig för att de är rädda för konsekvensen att vara sann?
Håller på att läsa Bob Hanssons bok ”Allvarligt Talat” och där ställs frågan om att passa in lagom.
Han skriver;
Det är inte vår uppgift att designa oss för att göra andra trygga och därmed passa in. Det är andras uppgift att ta emot oss i den skepnad vi redan är.

Du frågan hur äkta du ska vara. Jag frågar. Har äktheten decimaler?
Du undrar Jag undrar över hur det är tänkt att vi ska vara? Jag frågar: Kära du, hur länge orkar du ställa den frågan utan att i någon mån gå under?
Hur det är tänkt att du skall vara? Tänkt av vem? Vi är ju så många?

Brene Brown, en sociolog som mer än andra forskat om skam skriver något jag kan känna igen mig så väl i. Hon skriver:
”Länge trodde jag: Om jag gör vad som krävs för att passa in kommer jag att känna mig accepterad, och då kommer jag att tycka bättre om mig själv.” Men hon tillägger att hon upptäckte att det var precis tvärtom: ”För att kunna känna tillhörighet på riktigt, måste jag visa mitt sanna jag, och att det bara kan ske om jag jobbar på att älska mig själv.”

Säger bara Tack @bobhansson och @brenebrown för att ni sätter ord på vad jag tror så många känner!
_____________________

Back to the roots. For my part, Christmas is spent in Bjärred where I grew up and this sand mussel has in a new shape returned to big brother sand gaper and friend the crab that is on exactly the beach the original mussel was found on. I suppose this is a bit in line with that it’s Christmas time. Makes me start to wonder what life on the beach is like. Is this sand gaper recognized when returning or has its transformation been too great? Do they get to know each other for real based on who they really are, or do they also wear masks, being afraid of the consequence of being true?
I’m reading Bob Hansson’s book “Seriously Spoken” and there is the question lifted of fitting in properly.
He writes;
It is not our job to design ourselves to make others safe and thus fit in. It is the task of others to receive us in the form we already are.

You question how genuine you should be. I am asking. Does authenticity have decimals?
You wonder I wonder how we are supposed to be? I ask: Dear, how long can you ask that question without going under to any extent?
How are you supposed to be? Thought by whom? We are so many, aren’t we?

Brene Brown, a sociologist who more than others has researched shame, writes something I can recognize myself so well in. She writes:
“I thought for a long time: If I do what it takes to fit in, I will feel accepted, and then I will like myself better.” But she adds that she discovered that it was just the opposite: “In order to really feel a sense of belonging, I have to show my true self, and that it can only happen if I work to love myself.”

Just say Thank you @bobhansson and @brenebrown for putting into words what I think many people feel!