Stå i ditt eget ljus

Det är en bra fråga! Hur ska man veta?

Förmodligen skulle jag väl tycka att jag var bara för mycket. För det är ju den känslan jag brukar ha efter nästan alla möten. Att jag tagit för stor plats.

Just den känslan gör mig så riktigt förbannad på mig själv, för vad kan vara mer förminskande än just den tanken.

Så varför tänker man så? För jag tror ju inte att jag är ensam om detta fenomen.

Spelar inte någon större roll egentligen om tanken handlar om mig själv eller någon annan.

Men när den handlar om mig själv är det ju en utklassning som heter duga. För jag vet ju allt som rör sig bakom kulisserna. Alla förmildrande omständigheter.

Undrar hur många av oss som tänker så här? På tok för många i vilket fall! Och hur blev det så?

Låt alla, inklusive dig själv, stå i sitt eget ljus!
____________________

That is a good question! How am one to know?

I would probably think I was just too much. Because that is the feeling I usually have after almost all meetings. That I took too much space.

That very feeling makes me so really pissed off at myself, for what can be more diminishing than just that thought.

So why do you think so? Because I do not think I am alone in practicing this phenomenon.

It doesn't really matter much if this thought is about myself or someone else.

But when it comes to myself, it is an massive blowout. That is because I know everything that goes on behind the scenes. All mitigating circumstances.

Wonder how many of us think like this? Far too many in any case! And how did it come to this?

Let everyone, including yourself, stand in your own light!