Självmedkänsla

Jag har alltid undrat varför vi går och pillar på ett sår så att det gör mer ont.

Varför tänker vi på saker som vi förlorat på ett eller annat sätt, och tvingar oss tillbaka så pass att vi faktiskt fysiskt kan känna smärtan igen?

Det känns ju som ett verkligt självdestruktivt beteende.

Men om vi kan vara lite överseende med oss själva och att kanske förstå nivån på det vi saknar. Saknar så mycket att vi tvingar oss till självplågeri bara för att vi behöver ha någon kontakt med det vi förlorat.

Tänker man på det är det mycket lättare att faktiskt på riktigt känna en medkänsla med sig själv. Jag tror att just den medkänslan är så otroligt viktig i själva läkningen.

Man läker inte genom att lappa ihop. Man läker genom att se kärnan i det onda och vågar vi inte gå dit av olika anledningar behövs just självmedkänsla!!

Självmedkänsla! Skall vi komma överens om att det är dagens viktigaste ord?
____________________

I've always wondered why we go and pick at a wound so it hurts more.

Why do we think about things we have lost in one way or another, and force ourselves back so much that we can actually physically feel the pain again?

It feels like a real self-destructive behavior.

But if we can be a little tolerant with ourselves and to perhaps understand the level of what we lack. Missing so much that we force ourselves into self-torture just because we need to have some contact with what we have lost.

If you think about that, it's much easier to actually really feel for yourself. I think that just that kind of compassion is so incredibly important in the healing itself.

You don’t heal by patching things together. You heal by seeing the essence of pain and if we don’t dare to go there for various reasons, self-compassion is needed!!

Self-compassion! Shall we agree that these are the most important words of the day?