Förväntningar

När saker inte riktigt blir som man tänkt sig…

När man hoppats på en känsla som man haft förut, men den bara kommer inte.

Det kan vara en sorg att träffa människor man verkligen uppskattar, möten som brukar ge den härligaste, härligaste känslan. Och när man då träffas och känslan inte finns där… Vad gör man då?

Är detta en Coronaeffekt? Att jag nu ser en kram som en risk?

Det är farligt att ta det där härliga känslorna av samhörighet för givet. För det blir ett så stort hål den gången det inte riktigt uppfylldes. När förväntningarna var för stora. När jag kanske var på fel plats från början. Känslan av att inte riktigt passa in, att jag borde spela med, men jag vill inte spela. Är det så andra gör? Att alltid spela med?
____________________

When things do not quite turn out as planned…

When you have hoped for a feeling you had before, but it just does not come.

It can be a sadness to meet people you really appreciate, meetings that usually give the most glorious feeling. And when you meet and the feeling is not there… What do you do then?

Is this a Corona effect? That I now see a hug as a risk?

It is dangerous to take that wonderful feeling of belonging for granted. Because it will be such a big hole the time it was not really filled. When expectations were set too high. When I might have been in the wrong state of mind from the beginning. The feeling of not really fitting in, that I should just go along play a roll, but I do not want to act. Is that what others do? To always play along?